Bildredigeringsskolan 9 (Hur får man ut det mesta möjliga av sin skanner?).

av Daniel Nordling
Hur får man ut det mesta möjliga av sin skanner? För att svara på den frågan måste vi först förstå lite av hur själva inläsningen av bilder går till:

  • Först läster skannern av bilden med hjälp av sin lins, bildsensor, stegmotor och mycket annat. I princip kan vi inte påverka bearbetningen i detta moment (det finns undantag som jag får återkomma till). Som resultat producerar skanner en bild i rådataformat.

  • Därefter är det skannerprogrammet som beskär bilden, justerar färgbalans och sätter nivåer (vit-, svart- och gråpunkt). I detta moment har vi stora möjligheter att påverka bearbetningen, vilket även är nödvändigt för att uppnå bästa resultat.

    Det kanske blir lättare att förstå med ett exempel. En rådatabild direkt från skannern kan se ut så här:

    Det är ganska uppenbart att bilden behöver ytterligare bearbetning innan den går att använda. Att bilden upplevs som väldigt mörk är inget fel (diat är korrekt exponerat) utan bara en konsekvens av hur skannern läster in bilden.

    Om vi tar in rådatabilden i Photoshop och tittar på Nivåer/Levels ser vi direkt anledningen till att bilden upplevs som mörk. Det finns inget riktigt vitt i bilden (nivå 255), utan hela tonomfånget ligger hoptryckt mellan 0 och 115.

    För att det skall bli en användbar bild måste vitpunkten sättas till 115, men då tonomfånget i bilden inte återges linjärt är det även nödvändigt att ändra gråpunkten (gammavärdet) till 2,4.

    Vi har på det här sättet simulerat vad ett enkelt skannerprogram gör med bilden. Då jag utgick från en diabild är processen ganska enkel. För färgnegativ är det lite mer komplicerat, den orange filmbasen behöver filtreras bort och bilden måste inverteras.

    Ok, vad har vi för nytta av att veta allt detta undrar du nu? Jo med ledning av detta kan vi avgöra vilken bearbetning som behöver utföras i skannerprogrammet och vilken man gör bäst i att vänta med. Vi saknar dock en pusselbit innan vi är riktigt framme, bitdjupet (färgdjupet).

    Bitdjupet bestämmer hur många nivåer som finns tillgängliga för att återge de olika tonerna i bilden. Bitdjupet kan anges på två olika sätt, antingen skriver man ut hur många bitar som används per färg (exempelvis 8) eller så skriver man ut det totala antalet bitar (exempelvis 24). De båda exemplen är likvärdiga, man underförstår att de sistnämnda avser tre färger (vanligen Röd, Grön och Blå) och 3 x 8 = 24. Ett annat sätt att uttrycka det på är att ange antalet möjliga värden, 8 bitar motsvarar 256 nivåer och 24 bitar ~16 miljoner färger.

    Anledningen till att jag valde just 8 bitar i mitt exempel är att det är det antal bitar som används av de flesta bildbehandlingsprogram och i de vanligaste filformaten (jpeg och tiff). Detta är faktiskt lite av ett problem då de flesta skannrar idag läser in bilder med mer än 8 bitar. Målet med bearbetningen i skannerprogrammet måste därför bli att utnyttja de 8 tillgängliga bitarna på bästa sätt!

    Tittar vi på bildexemplet ovan använde vi i rådatafilen knappt hälften (115) av de tillgängliga nivåerna. För att få snön att bli riktigt vit var vi tvungna att sträcka ut tonomfånget, men tyvärr förlorar bilden kraftigt i kvalitet jämfört med vi från början hade använt alla 256 nivåerna. Tittar på Nivåer/Levels syns det tydligt.

    Om vi istället sträcker ut tonomfånget i skannerprogrammet kan vi utnyttja det faktum att vi där faktiskt har mer information tillgänglig än vad som kommer att rymmas i den färdiga bilden. Tyvärr är min erfarenhet av skannerprogram den att de flesta är ganska usla när det gäller bildbehandling, mitt eget arbetsflöde avviker därför något från det i teorin optimala.

  • Använd skannerprogrammet för att ställa in skannerspecifika funktioner, upplösning, bitdjup, filmtyp, dammborttagning etc.

  • Gör så få justeringar av bilden som möjligt i skannerprogrammet, se dock till så att alla nivåer i bildfilen utnyttjas (vit- och svartpunkt är korrekt satta). Undvik automatfunktionerna för justering av nivåer och färgbalans, de brukar oftast göra mer skada än nytta.

  • Ta in bilden i ett riktigt bildredigeringsprogram och justera där färgbalans, nivåer (gråpunkt), bildstorlek och skärpa.

    Om resultatet ändå inte blir bra? Försök att ta reda på hur de olika inställningarna i skannerprogrammet påverkar slutresultatet (oftast finns det ingen dokumentation, utan man får prova sig fram). Byt till ett skannerprogram som ger kontroll över bearbetningen, VueScan är ett billigt alternativ som fungerar till de flesta skannrar. (Med Color balance satt till Auto levels, Black point (%) och White point (%) satt till 0.5 i fliken Color får jag oftast användbara bilder direkt.)

    Om man har ett bildredigeringsprogram som kan arbeta med 16 bitar per färg (exempelvis Photoshop), kan man faktiskt i stort sett strunta i skannerprogrammet. Läs bara in bilden med maximalt bitdjup och utan några justeringar, gör sedan all bearbetning i bildredigeringsprogrammet. Med den metoden blir exemplet i stället så här.

    Titta framför allt på buskaget till vänster, i Nivåer/Levels är skillnaden än mer dramatisk.

    När vi får det här resultatet direkt från skannerprogrammet har vi lyckats med uppgiften i denna lektion.

    Så här blir bilden till sist, när färgbalansen har justerats, skuggorna lättats upp och en oskarp mask har lagts på. Se de tidigare lektionerna i Bildredigeringsskolan för mer detaljer.

    Bilden föreställer plankorsningen i Krogsta, mellan Rosersberg och Märsta, den 24 februari 2001.


    daniel@nordling.nu